Relationsgrubbel o annat

Igår kväll såg jag programmet på fyran om asiaten som lurades till Danmark och låstes in för att arbeta som prostituerad, vilket förekommer i det dolda överallt i stor utsträckning. Jag mår fysiskt illa i hela kroppen när jag ser sådant. Ett samlag för 400 danska kronor i ett sunkigt rum - kvinnan är ett redskap att utnyttja och förnedra hur mannen än behagar och önskar. Kvinnan jobbar hela veckan, ska vara beredd att tillfredsställa männen när som helst, dygnet runt. Det är äckligt, det är vedervärdigt, skamfullt och så lågt och vidrigt det kan bli. Jag blir tom, äcklad, ledsen och förbannad när jag ser sådant. Jag kan inte begripa hur någon kan vara med och stödja sådan behandling - och det är inte bara någon som gör det, utan många, världen över.

När man läser om sexuella övergrepp får man veta att män från alla olika samhällsnivåer är med i sådant - män i alla olika sorters yrken. Det kan vara vem som helst, barnafadern, den trevlige grannen, någon i din närhet som du aldrig skulle kunna tänka dig vara kapabel att betala för sex. Jag blir rädd när jag tänker på det.

Själva betalningen i sig mår jag inte dåligt över, eller det känns i vart fall inte som det värsta. Jag kan bara inte förstå att man inte kan ha någon medmänsklighet alls- kvinnan slutar att existera som människa och väsen och blir bara ett redskap för att stilla männens sjuka begär. Vad hände med samvetet? Hur kan man leva med att man låter en kvinna frihetsberövas och sedan även är med att utnyttja henne? och utnyttjar henne på alla möjliga vis, sadism, tortyr, gruppsex, analsex...rika gubbar på genomresa som vill ha en trivsam "rolig" stund med "trevlig flicka"....hur kan man inte se henne som människa??

Jag mår såååå illa. Jag vill inte tro att det är vem som helst som kan göra så...och om så är fallet, hur kan det ha blivit så? Uppfostrar vi inte våra barn? Ger vi dem inte tillräckligt med sunda värderingar som bidrar till att de håller sig borta från sådana onda ting? Eller struntar vi bara i moral o allt sådant nuförtiden? Söker vi spänning och det förbjudna i sådan stor utsträckning så att vi inte längre bryr oss om ifall andra lider?? Är egoismen och individualismen verkligen så styrande?

JAG MÅR ILLA! JAG ÄCKLAS ÖVER MÄNSKLIGHETENS BETEENDE! VART ÄR VI PÅ VÄG!

Usch, ibland känner jag bara att jag vill ta avstånd från allt och alla...leta upp var nånstans i världen man kan anta att det är som lugnast och harmoniskt, där man kan gissa att man behandlar varandra som bäst....o sen bara sticka. För här håller det på att gå överstyr fullständigt....

Jag vill verkligen aldrig bli bitter, men är rädd för att jag kanske är på väg mot det hållet. Jag längtar efter kärleken så fruktansvärt mkt, vill inte vara ensam längre...samtidigt som jag längtar finns det ingen ork överhuvudtaget att leta efter den längre. Jag spanar inte, kan knappt tycka att nån ens ser bra ut...inte är jag iaf intresserad av att lära känna någon ny, för jag är helt övertygad om att även den personen förr eller senare kommer visa sig bete sig på ett helt sjukt sätt, helt olik den han var från början..

Jag vet verkligen inte hur jag ska våga lita på att det blir bra, våga lita på nästa person som säger sig älska mig och vilja behandla mig väl? Jag orkar inte nedgångarna mer...jag orkar inte med den sårbarheten heller som kommer när man lär känna en ny person, orkar inte dra allt tjafs med att lära känna en ny man igen...jag orkar inte blotta mitt hjärta för någon som kanske ändå bara vill krossa det i slutändan...

det känns som jag har blivit sviken på alla möjliga vis, på alla sätt som går...o alla har de velat kämpa för mig från början, velat bevisa hur bra de är, att de är värda allt, att de är de bästa o aldrig skulle såra någon, behandla någon illa överhuvudtaget...jag har inte trott dem från början, varit skeptisk. De har alltid lyckats få mig på fall förr eller senare....o sedan har de förändrats...

jag vet inte hur jag ska kunna tro på nästa man som kommer i min väg, och om det ens är möjligt.

Går det ens att lita på någon nuförtiden? Jag är så förbaskat trött på hur illa vi människor behandlar varann nuförtiden...det finns ingen respekt kvar, ingen omsorg...bara en äcklig egoism, ingen empati nånstans...iaf inte bland de jag träffar...o det suger!

men jag vill ju få älska och bli älskad....

käre älskade vän

Hitta någon som älskar dig och är beredd att leva sitt liv med dig o att göra dig lycklig. Gör henne till din bästa vän, säg att du älskar henne och vill vara med henne oxå. Sluta sedan plötsligt att respektera alla hennes åsikter, känslor och tyckande. Lyssna inte på vad hon säger, missförstå de få meningar du hör, slut dig sedan i dig själv och låt henne inte komma nära. Tala för allt i världen inte om något som hon tycker är viktigt, håll samtalen på ytlig nivå. Gör allt så o sedan är du inne i ditt vanliga mönster igen...anklaga slutligen henne för allt som blev fel...

Lev sedan lycklig i alla dina dagar...ensam...

Ikväll älskar jag Lasse Lindh och känner igen mig i hans texter. Det är så fantastiskt med texter som går rätt in i hjärtat! Mitt humör är något neråt idag, känner mig lite extra ensam ikväll och funderar på gamla kärlekar...därför lyssnar jag på Lasse Lindhs "Satan vad ont det gör"....Satan va fin den är...

Tiden läker inga sår och det som inte dödar stärker inte heller och så länge man landar på sina fötter klarar man sig inte och det finns inga kläder som tål de dåliga väder du och jag haft så länge nu. Och det känns som om jag har ett litet privat jävla moln över mig som följer mig vart jag än går. Och jag älskar dig men fan vad vi håller på.

Satan vad ont det gör när du sårar mig som bara du kan, och du känner varje skrymsle varje vrå av mitt hjärta och du missar inte en chans att ta igen för allt och de som säger att tiden läker alla sår de ljuger

Vi smyger omkring på tå livrädda för att störa och vi har tappat våra ord och när vi väl hittar dem blir de bara kantiga och fel. Och all skit som kommer ur min mun jag menar det inte men jag måste väl ändå mena nåt och är det nu vi ska bryta upp, gå skilda vägar och sånt. Jag vill inte vill inte...vad jag kommer sakna dig...

Satan vad ont det gör när du sårar mig som bara du kan och du känner varje skrymsle varje vrå av mitt hjärta och du missar inte en chans att ta igen för allt och de som säger att tiden läker alla sår de ljuger....

Mkt av mina tankar handlar just nu om nyårsafton. Jag tycker om nyårsafton, det är en fin högtid. I år stör jag mig dock mer än vanligt på att jag kommer vara ensam. Jag var ensam även förra året, men då var jag gravid och så lycklig bara över det, så det gjorde mig inget. I år kommer jag vara ensam singel bland par, lyckliga par. I år har jag svårt för att verkligen se fram emot den kvällen. Det som ringer i mitt huvud är just det faktum att vid tolvslaget när vi alla står där och väntar in att få önska varann gott nytt år, glada och förväntansfulla, kommer alla att vara fyllda av kärlek och kyssa varann...alla utom jag. För mig är det så mkt kärlek i nyårsafton, o i år smärtar det mig mer än vanligt att jag inte är tillsammans med nån jag tycker om och älskar vid det tillfället. Jag vill oxå bli kysst vid  tolvslaget.