Relationsgrubbel o annat

Säger mina föräldrar. Men ingenting tänker de göra åt sin egen situation. Det är det jag vill säga med förra inlägget. Det som dem inte begriper är att det spelar ingen som helst roll om jag förändras....om resten av familjesituationen är exakt densamma, eftersom den dysfunktionella familjesituationen är precis det som får mig att må dåligt. Jag vet hur terapi fungerar. Jag vet vad en terapeut skulle råda mig till....och det är att lämna min familj om de inte är beredda att arbeta för förändring och bättre mående: att en separation från dem är den rätta vägen för mig att vandra om de inte vill förändra sig....att det är det enda jag kan göra om jag vill må på riktigt bra....

Det gör för jävla ont att mina föräldrar vägrar, eller inte har förmåga, att inse att de riskerar att förlora sin dotter helt och hållet....trots att jag har sagt det flera gånger genom åren....eller att de inser det, men är beredda att "offra" mig för att slippa ta itu med sina egna problem.....Det gör ont att höra min mamma säga att hon inte vill prata för att hon mår dåligt då....för det är viktigare för henne att hon mår bra än att jag gör det.....att hon får höra av mig att jag har mått dåligt de senaste åren och känt ett behov att prata i ca 15 års tid är mindre viktigt.....för hon får inte må dåligt...sen om jag gör det är struntsamma.....

Det är konstigt. Jag hade närsom helst "offrat" mig för min egen son. Tanken på att han skulle må riktigt dåligt är fruktansvärt svårt att hantera. Jag hade när som helst tagit smärta framför att han skulle känna det...hans m ående är viktigare än mitt. Så har det inte varit för mina föräldrar. Deras mående är viktigare än barnens mående....de har inte offrat sig, genomgått smärta om det är nödvändigt för att deras barn ska må bättre....de kan inte....och det är ett sorgligt faktum och ingen överdrift.....och det är det som gör så ont, att behöva inse det....

I alla fall inte för alla inblandade i "systemet". Systemet i det här fallet gäller min familj, som de senaste inläggen har handlat om. Jag känner att jag har börjat att förändras. Jag inser mer och mer hur jag behöver göra, i mångt och mycket, för att må bättre. Jag känner mig idag väldigt tillfreds med det mesta i tillvaron. Jag försöker leva i nuet, vara fokuserad på det jag håller på med för stunden. På dagarna är jag glad, utmanar mig själv allt mer, försöker möta mina rädslor, försöker fokusera på allt det positiva runt omkring mig. Jag är egentligen nöjd med det mesta. Jag tror oxå att det har börjat synas mer i min omgivning. Jag börjar känna mig starkare, och tror mer, och kan framför allt känna mer att jag är "på rätt väg".Framförallt har jag börjat skratta mer.

Men, och det är ett stort men...är det någonstans det snarare fungerar åt andra hållet och egentligen har försämrats, är det i relationen till mina föräldrar. Jag har svårt att umgås med dem. Jag har svårt att samtala med dem. Det mesta känns stelt, falskt och konstlat. När  man på något vis har kommit ur förnekelsen förändras det hela..Jag kan ju liksom bara förändra mig själv, precis som jag har nämnt tidigare, men min förändring påverkar hela min familj. Jag är nog den enda i min familj som inte vill blunda längre för de problem som finns i min familj...jag har svårt att låtsats längre. Jag har svårt att låtsats att vi är den fina, välfungerande familjen. när vi verkligen inte är det. Det känns hela tiden som att det ligger massor av saker och bubblar under ytan, att det finns en väldigt massa saker som behöver redas ut och komma upp i ljuset...och att alla tänker på det, men ändå trots det vill låtsats som det inte finns, för det gör för ont....och jag förstår att det gör ont...Jag kan verkligen förhålla mig till det som varit. Det som har hänt har hänt, går inte att göra ogjort. Men jag har svårt att hantera nuet, och det faktum att båda mina föräldrar mår så dåligt, men ändå absolut inte vill göra något åt det alls och upprätthåller en fasad att allt är bra...

En tid var vi alla väldigt glada, skrattade mycket tillsammans. Jag kände en oerhörd harmoni i min familj, jag var stolt över den och ville visa upp den. Idag har vi nästan inget att prata om. I alla fall har mina föräldrar inget att prata om med mig...

Jag upplever allt mer att mitt liv är oerhört bra, men jag mår dåligt när jag är hemma hos familjen Jag kan förändra mig själv jättemycket, bli mer positiv, starkare, gladare...men i relation till min familj har det ingen betydelse, om inte de själva oxå förändras...o det kan de endast göra på egen hand, inte jag åt dem. Och att de vill förändras är väldigt osannolikt. De vill inte det. De har svårt med min förändring. Helst av allt vill de nog att jag bara ska fortsätta leva i förnekelse och någon falsk positivism. Eftersom de är kvar i sin förnekelse tycker de att  jag är dum....eftersom de tycker att jag anklagar dem och överdriver och bara borde vara tyst. Därför börjar jag allt mer känna att jag tillslut och framöver kommer att behöva fatta ett val, om jag ska klara av att fortsätta ha kontakt med dem eller inte....och det vill jag inte. Jag är så fruktansvärt arg på dem någonstans att de inte önskar mer lycka för sig själva i sina liv, jag är riktigt arg för att de inte vill ha ut mer, känna mer glädje, vill må bättre....De har ingen som helst kämparglöd, någon större livslust alls....o det smärtar mig, att ha två föräldrar som egentligen hade önskat att de vore döda. För det vet jag garanterat, de har de båda sagt....hur sunt är det?Jag kan inte längre se på dem och prata med dem och låtsats vara glad och lycklig över det faktum att de mår skit...jag vill inte blunda för det....Jag kan heller inte påverka det, förändra det och så vidare....det jag kan påverka är om jag vill fortsätta vara i den miljön som bara tynger mig....

MIn förändring som jag går igenom har inte varit bra gällande min familj således...den har försämrats. Jag har umgåtts med dem "och försökt lägga locket på"...och det gör ont i mig. En dag försökte jag prata med dem igen, efter en händelse som inträffade och det fullständigt brast för mig: Jag talade om klart och tydligt hur jag tänkte om dem, och vad jag önskade att de skulle göra...jag berättade min oro, och den kärlek jag känner för dem men samtidigt ilska, och hur mkt jag önskar att de ville/kunde må bättre.....Jag var så ledsen och grät när jag pratade med dem....Och de förnekade som vanligt allt...de gjorde allt till mitt problem, de vill fortfarande inte se att det funnits bekymmer i barndomen (trots dålig ekonomi, otrohet, alkoholism, barnmisshandel, självmordsförsök osv) och att det kan ha påverkat oss....

Och därmed återupplevdes något jobbigt....igen.....jag blev inte lyssnad på, de förnekar mina känslor, mina upplevelser. Trots att jag säger "jag älskar er och vill att mina föräldrar ska må bra" svarar de "du har problem"....Det finns inga som kan få mig att må så dåligt som dem...tyvärr och hur sorgligt som helst. Jag vill ha kvar dem i mitt liv....men vet inte hur det ska vara möjligt, om jag samtidigt har fattat ett beslut om att välja glädje och lycka......och det finns överallt förutom i min egen familj.....

Uuu, när jag vaknade i morse blev jag påmind om inlägget jag skrev igår och drabbades ett tag av panik. "Herregud!" tänkte jag. "Vad är det jag har gjort!" Jag tänkte ett tag på vad som skulle hända om någon i min närhet, som känner min familj, skulle hitta den här sidan och förstå vilka personer jag skriver om. Tankar som kom till mig framför allt var "stackars mamma och pappa" "tänk om folk börjar tycka illa om dem nu" "vad tänkte jag egentligen när jag avslöjade det" "det hade jag väl ingen rätt att göra" osv..under en kort sekund ångrade jag mig, kände skuld och skam, för att jag talade illa om dem...Lätt att tänka när man blivit uppvuxen med talessättet "du ska hedra din fader och din moder"...Inlägget igår kändes inte direkt som en kärleksförklaring till dem.

Jag hejdade mig dock och tänkte till en stund. Mina föräldrar vet ju vad som har hänt, de vet vad jag tycker och hur jag upplever allt som varit. Många i vår närhet känner också till vad som hände under min uppväxt. Vi har talat om barndomen många gånger...eller, vi syskon har pratat om den. Mina föräldrar kanske inte alla gånger har klarat av att ta in vad vi säger, för att det gör ont. Jag kom därför på, lite senare i morse, att jag faktiskt inte alls ångrar mig att jag skrev det jag gjorde igår. Jag tänker inte känna skuld eller skam för det. Jag har ljugit och varit falsk, oerhört lojal alldeles för länge. Jag har skyddat och försökt mörka det jobbiga, hela tiden gjort som jag "skulle" och bara upprätthållit den där positiva falska fasaden utåt. Le utåt samtidigt som sorgen, sveken och smärtan bodde på insidan. Jag skötte min "uppgift" strålande.

Om jag nu har en tanke och ett mål att få växa och hitta tillbaka till mig själv. Behöver jag då inte visa hela mig? Om jag vill ta hand om mig själv, behöver jag då inte medge saker öppet, vara sann mot mig själv och låta hela sanningen komma fram? Stå för att min barndom rätt igenom inte var guld och gröna skogar? Min bakgrund är en del av mig. Jag är mig med alla mina erfarenheter. Det är erfarenheterna som är det äkta. Inte lögnerna och de falska fasaderna...det var ju dem som hjälpte mig att förlora min egen identitet. Jag behöver inte ångra mig. Jag är fortfarande anonym här, och är det någonstans jag får lov att vara ärlig, så är det ju faktiskt här, på min egen blogg!

Det är nu och idag jag börjar stå upp för mig själv, den lilla flickan i mig, som har kämpat alldeles för länge för att bli hörd, lyssnad på, respekterad....det är nu hon ska få inpräntat i sig nya sunda värderingar.. Det är nu jag ska börja tala om för henne att det var ok att känna alla de känslor hon gjorde som liten gentemot sina föräldrar. Det är även nu hennes upplevelse av att känna sig sviken, sårad och orättvist behandlad ska bekräftas. Det var inte ok av hennes föräldrar att göra som de gjorde. Det är nu jag ska tala om för henne att jag förstår hennes sorg, hon ska få veta hur duktig jag tycker att hon har varit, en riktigt fighter, som kämpade och trodde att hon gjorde det rätta som ville skydda sina föräldrar, som älskade dem no matter what, samtidigt som hon var så ambivalent. Hon ska få veta att jag förstår hennes frustration över att kämpa sig blodig, känna ansvaret att vilja lösa saker och ting. Jag förstår frustrationen i upplevelsen av att känna att man satt inne med väldigt många bra och sunda lösningar som man aldrig fick gehör för. Hon ska få veta att det inte var rätt att inte bli lyssnad till, inte respekterad för sina åsikter, inte få bli sedd i sin sorg och smärta. Hon ska få till sig, med stor tydlighet, att det var inte hennes ansvar! Det är aldrig ett barns uppgift och ansvar att lösa en hel familjs problem.

Hon ska få veta att jag ser henne nu och jag lyssnar. Jag finns för henne, den lilla flickan i mig, för att trösta, krama om. Hon ska framförallt få veta att det finns ett slut, ett bättre liv..att saker inte ska gå till på det viset, att vissa saker inte behöver accepteras. Hon ska få veta att jag står på hennes sida nu och kommer att kämpa för att hon ska bli helad och må bra igen, och få känna all den glädje spritta i kroppen som den gjorde när hon var ännu yngre. JAG ska ge henne all den upprättelse jag vet hon längtar efter, den kärlek hon behöver. Framför allt ska jag inpränta i henne att jag aldrig mer kommer att överge henne. Är det något hon ska lita på från och med idag är det att jag inte ska svika henne. Jag tar ett vuxet ansvar över flickan i mig.

Hon ska även få veta att hon behöver förlåta det som varit. Hon behöver veta att hennes föräldrar inte gjorde som de gjorde för att medvetet såra henne eller hennes syskon. De hade inte förmågan att kunna tillgodose våra behov för att de redan var för sårade själva. Kanske trodde de på riktigt att allt kunde bli bra...trots sveken och alla sår, fanns en kärlek...ingenting var riktat till den lilla flickan medvetet. Inget var hennes fel, eller hennes syskons.

Jag vet att jag kommer att kunna acceptera mitt förflutna. Jag vet att jag kommer att klara att gå vidare. Jag är hoppfull. Jag tror att jag egentligen redan har accepterat och förlåtit. mycket av det Jag har aldrig tidigare bara på riktigt förstått vilka små detaljer det egentligen är som har påverkat mig. och vad det är jag behöver fokusera på Jag har inte riktigt tidigare "fejsat" mina egna känslor från den tiden, återupplevt dem på nytt....förutom i mina relationer då så klart....men då har jag ju alltid bara trott att de berodde på männen själva, och gjorde aldrig kopplingen bakåt från upplevelserna hemifrån.

Det känns som en jäkla häftig resa jag håller på med. Det känns så befriande att jag äntligen, för första gången, känner att jag har hittat den där pusselbiten som jag har letat efter, som ska kunna få mig att hitta tillbaka till glädjen och mig själv igen...jag har ju kommit på vad det är jag behöver jobba på och jag känner mig så övertygad att allt går åt rätt håll nu!

Jag ska berätta i ett annat inlägg precis hur jag försöker jobba, exempel från min vardag, mina små övningar i verkligheten osv. Inte idag...Det blev långt även idag, dags att sluta nu!

Vad hände egentligen under min uppväxt? Vad var det jobbiga, det svåra? Vad utsattes jag och mina syskon för? Egentligen är inte exakt vad som hände det som är problemet. Jag har fått lära mig, i vuxen ålder, att en människa kan vara med om fruktansvärda trauman och bli helt återställd och välfungerande, och en annan istället bli helt skadad och få stora men under lång tid framöver. Det är inte traumat i sig som skadar. Det är hur det som har hänt sedan tas emot av omgivningen eller, rättare sagt, vad den drabbade får för stöd därefter. Om man inte blir sedd, inte får stöd, ingen omtanke och medlidande, utan istället är ensam om något svårt, försöker dölja och förneka/förtränga det - det är det som man kan säga är det "farliga". Det som kan förstöra under en lång tid. Hanterandet av det inträffade...

Fram till jag var ca 10-12 år var min barndom rätt så perfekt. Sedan hände saker ganska tätt inpå under en period, villket gjorde att hela familjesituationen blev väldigt dysfunktionell. Ingredienser från barndomen involverade en kraftigt försämrad ekonomi, mina föräldrar hamnade i en skuldsituation bland annat. Jag tror att det egentligen blev startskottet på alltihop. Det påverkade min pappa väldigt kraftigt i alla fall och hans mående försämrades drastiskt. På det kom sedan otrohet. Min pappa inledde en kärleksrelation med min moster. Till det kom nästa ingrediens: pappa utvecklade en alkoholism. På det följde en period som innefattade våld, depression, självmordsförsök, bestående fysiska skador...

Och mitt i alltihop fanns vi barn. Fångade i en situation vi inte kunde göra någonting åt och inte påverka överhuvudtaget. Maktlöshet var en känsla som ständigt inföll sig. Det var som sagt inte händelserna i sig som jag tänker är det som har påverkat mig och mitt beteende idag. Det är hur mina föräldrar hanterade situationen. Deras val och agerande, eller icke agerande, har påverkat mig. Man är ju på något sätt resultatet av den bakgrund man kommer ifrån, om ni förstår vad jag menar? Medvetet och omedvetet för man över värderingar på sina barn....det är mina föräldrars omedvetna värderingar/beteenden/förhållningssätt som har fastnat på mig och gjort att jag har tagit på mig ett särskilt beteende helt omedvetet.  Det osagda från barndomen, men ändå det synliga som fanns där....

Exempelvis det som jag även var inne på igår, att hela tiden dölja sanningen för utomstående. Berätta aldrig  något för någon. Mår du dåligt, så visa det inte. Ljug istället.  Det viktiga blev alltid att låtsats må bra, att vara oärlig, att dölja sina riktiga känslor. Upprätthåll alltid en positiv fasad även om det inte stämmer.  Något som gjorde mig väldigt arg och frustrerad under lång tid var min mammas agerande. Min vrede var på något vis större gentemot henne än mot pappa. Pappa uppfattade jag mer som sjuk och sakna förmåga på ett helt annat sätt än mamma. Jag var länge, och till viss del fortfarande, väldigt arg över hennes brist att ta eget ansvar och agera utifrån vad hon utsattes för, till förmån för sig själv och sina barn. Hon saknade väldigt mycket självrespekt. Hon förlät och tog tillbaka någon som sa att han ville välja någon annan. Hon gjorde sig själv till ett andrahandsval. Hon var även så otroligt mycket medberoende. Det var oftast hon som köpte hem öl till min pappa....för att undvika konflikter för sig själv. Jag var länge arg på henne. Jag uppfattade henne som svag. Jag ansåg att de aldrig tog ansvar och tänkte på vad som var bäst för oss. De ville inte se att vi led.

Det var mycket ansvarstagande i min familj från oss barns sida. Vi fick alldeles för mycket information om saker vi egentligen inte borde blivit involverade i. Jag lärde mig ganska tidigt att tycka, eller förstå, att mina föräldrar agerade helt fel. Det var där maktlösheten kom. Känslan att vara obetydelsefull. Obetydelsefull på det viset att man inte blev lyssnad på. Alla mina syskon ansåg och önskade, ville, att min mamma skulle lämna min pappa....att vi alla hade fått ett bättre liv om de levde separerade. Vi blev dock aldrig hörda.....

Att inte bli lyssnad på. Det är något jag har insett att jag fortfarande har väldigt svårt att hantera. Jag kämpar fortfarande att bli lyssnad på. Upplever jag att jag inte blir lyssnad på av andra, har jag en tendens att överreagera, eftersom det påminner mig om faktumet att jag inte blev lyssnad på och tagen på allvar när jag var yngre...

Summan av kardemumman. Jag fick lära mig för några månader sedan att det t om finns ett namn, en hel vetenskap, över barn som vuxit upp i dysfunktionella familjer. Det finns ett begrepp för såna som mig! Det kallas "vuxna barn". Jag är definitivt ett sådant barn. Det var fruktansvärt att få veta att man utifrån vad man varit med om och upplevt tar på sig särskilda beteenden. Några av dem är:

att gissa sig till vad som är normalt, att ljuga när det är lika enkelt att tala sanning, att döma sig själv utan förbarmande, svårigheten att ha roligt, att man tar sig själv på mycket stort allvar, problem med nära relationer, att överreagera på förändringar man inte har kontroll över, att ständigt söka bekräftelse och godkännande, extremt ansvarstagande eller att vara extremt oansvarig. Som vuxet barn är man även oerhört lojal, även mot dem som inte förtjänar det.

Jag skulle kunna skriva flera inlägg om vart och ett av de beteendena jag precis nämnde...tragiskt! Men samtidigt var det skönt när jag förstod att det verkligen påverkar, att det inte är jag som har varit känslig osv...det finns t om behandlingshem för sådana som jag....

Min förändring idag, det som jag genomgår, handlar om att sluta skylla på mina föräldrar för den jag är. Jag vet att de inte visste bättre. De hade inte förmågan. De gjorde vad de trodde var bäst, de har oxå sin egen bakgrund som har påverkat dem och deras val. Min förändring idag handlar om att ta eget ansvar för hur jag själv vill välja att relatera till och förhålla mig till det jag varit med om. Det som har hänt har hänt. Jag kan välja att fortsätta gräva ner mig i det. Eller välja att bara låta det finnas där i bakgrunden, utan att påverka mig. Jag lär mig att fortsätta bli medveten om mönstren i mig som jag inte vill ha. Jag vill lära mig nya strategier och förhållningssätt... Jag ansvar för här och nu. Jag ansvarar för mitt mående. Mina föräldrar må visserligen ha påverkat mig väldigt mycket, men de kan inte förändra mig. De kan inte få mig att må bättre. Det är mitt ansvar att hantera. Vill jag må bra är det upp till mig.

Nu får det räcka för ikväll...